Möhippa, Del 1

Är detta en bröllopsblogg? Det kan man verkligen tro för tillfället, men svaret är NEJ! Det här är en blogg om Eriks och Martinas vardagsliv i Kalifornien.
Men snart firar dom treårig bröllopsdag tillsammans och därför bjuds det här på lite nostalgi sen deras bröllop för tre år sen och allt som hör där till... Nu har vi kommit fram till MÖHIPPAN!

Lördagen den 10 juni 2006 anordnade mina närmsta vänner hemma i Gävle en möhippa för mig. Det var en av de bästa dagar jag nånsin har haft och jag älskar er alla som bidrog till att göra denna dag till ett minne för livet.

Vi hade varit hemma i Sverige i tio dagar. Det var lördag och en vecka återstod till det stundande bröllopet. När jag vaknade den lördagsmorgonen var jag nervös. Anledning ett: Jag visste att klockan tio samma förmiddag skulle grabbarna komma och kidnappa Erik, som låg bredvid mig i sängen och sussade oskyldigt och sött. Anledning två: Jag hade starka misstankar om att även jag låg i riskzonen för att utsättas för något utöver min vetskap denna soliga sommardag. Jag anser inte att mina misstankar var tagna ur det blå, för mina väninnor som jag träffar titt som tätt, var alla MYCKET upptagna denna helg och kunde absolut INTE ses. Hehe. OK!
Jag gjorde mig i ordning och åkte till mamma, eftersom jag lovat att ”vara barnvakt” klockan tio. Jag tänkte ”är mamma inblandad i det här så är hon värd en Oscar för sin skådespelartalang.” När jag steg in i hennes hall så hade jag ärligt talat förväntat mig att hela ligan med alla brudar skulle stå där och skrika ”surprise”! Men det var tomt i hallen och det enda ljud som hördes var ett lågt surr från TV: n i vardagsrummet. Jag smög in där för att se om gänget satt i soffan och gömde sig. Men där satt bara lillasyster Julia i sin morgonrock. Mamma kom och sa hej och meddelade att hon skulle åka strax. "Julia och jag kunde äta ris och kycklinggryta", sa hon, ”och sen kan ni ju kolla på Narnia.”

Mmmm. Jaha... Jag slog mig ner bredvid lillasyster Julia och besvikelsen var faktiskt total. Jag skulle inte få någon Möhippa! All denna nervositet i onödan! Vad dum jag kände mig.
Jag hann sitta där i exakt fem minuter, sen plingade det på dörren. Mamma öppnade och jag hörde en mansröst som ekade i trappuppgången: ”Jag söker Martina.” Aaaaah! Mitt hjärta stannade. Vad var nu detta? Innan jag visste ordet av, befann sig en ung man i skinnställ framför mig i vardagsrummet. ”Vi ska ut och åka lite hoj du och jag”, sa han och levererade en väska med skinnkläder till mig också. Jag fick även ett inslaget paket med en t-shirt i, där det stod: ”Ms soon to be Mrs” på framsidan och på baksidan stod det: ”Ugly- no longer available”. (För er som inte vet, så är Ugly ett av mina smickrande smeknamn. Lång historia by the way...) Jag fick även en fin rulle hopknuten med ett sidenband. Där stod det: ”Ta på dig ett par jeans och det som ligger i väskan. Ta med en mindre ryggsäck med bekväma skor, underkläder och en tröja. Du har femton minuter på dig. Killen väntar.”
Det var bara att göra vad som stod där på lappen, sen brummade vi iväg. Killen frågade om jag hade åkt motorcykel förut. ”Eh, en gång”, svarade jag och klamrade mig fast så hårt vid killen som jag förmådde. Vi svischade fram på riks 80 så fort att jag trodde att huvudet skulle ramla av. Det var spännande, för jag kunde för mitt liv inte begripa vart vi var på väg. Men snart så körde vi in på Rörbergs gocart mitt i skogen. När jag såg mina älskade vänner CH, Camilla, Paula, Malin, Marie, Christine F och Cissi komma springandes emot mig på ett töntigt led, vinkandes med handen och alla i likadana upptryckta rosa t-shirtar dagen till ära, kunde jag inte låta bli att böla. När jag såg att syster Johanna och lillebror Jeffs flickvän Kim också var med, bölade jag ännu mer. Jag blev så otroligt rörd! Vilket engagemang!
Anyway, vi fick på oss dräkterna och jag skulle ha en knallgul skapelse på mig så att alla kunde ”jaga kycklingen”.
Att åka gocart tyckte jag var en skärrande upplevelse först och jag tog det mycket lugnt i svängarna. Man vill väl inte komma att dö på sin egen möhippa heller! Nej, usch, det vore väl för tragiskt. Min feghet gjorde så att jag kom sist av alla i den första tävlingen. Av någon anledning så kände jag mig betydligt djärvare vid tävling nummer två och jag körde så att det nästan sprutade gnistor om däcken. Jag slog mitt gamla resultat med sjutton sekunder! Alla skrattade och tyckte att det var vansinnigt roligt, för det tar ju ungefär sjutton sekunder att komma runt banan. Well, well… jag vann i alla fall en jättefin pokal! Den första i mitt liv!

Fortsättning följer!