Packhjälp

Vilken tur att man har sällskap under allt tråkigt packande! Daisy är som vanligt med där det händer. :)

Daisys Hårda Vecka

Ok, så jag bloggar om min katt RÄTT ofta men nu är det ju så att hon är min lilla bäbis så då blir det ju lätt så! :D

Daisy har haft några hårda dagar nu, stackarn. I förrgår så försvann hon plötsligt! Vi hade inte haft några dörrar öppna så hon måste ju vara inne? Vi letade och letade överallt och verkligen finkammade hemmet, men hon kom inte! När vi pinglade med hennes favoritpingla och det fortfarande inte hördes ett ljud så blev blev vi jätteoroliga. För en sekund började jag nästan att tro på spöken. :) Men så hörde vi ett svagt jamande från köket plötsligt och det kom ifrån skafferiet! Det hade vi ju glömt att titta i. Jag öppnade dörren och ut rusade Daisy! Hon var jättesur över att ha suttit där inne i en kvart, haha! Jag hade inte märkt att hon sprang in när jag hämtade nåt ätbart en stund tidigare...
Och i natt... Då låg hon och snusade och sov vid mina fötter hela natten så gulligt, så gulligt... Det vill säga tills att jag i sömnen sparkade ner henne på golvet. Jag vaknade av det och tog genast upp henne för att gosa och säga förlåt men då ville hon sova nån annan stans- no wonder! Vilken morsa man är va! Haha...
Vi har kompenserat dessa mindre trevliga incidenter med extra mycket kärlek och gos i alla fall. Hoppas Daisy inte får några bestående men. :)

Foto: Christine Holm

Trött Katt

Lillsnuttan har gjort det igen... Krypit ner i våra lakan och sovit en blund. Söööööt!

Kattberlock

Ja, här på bloggen skriver jag som sagt om både stort och SMÅTT, haha! Här är snuttigullDaisys nya specialbeställda berlock som kom på posten igår! Det är ett hjärta, om det inte syns. På baksidan finns mitt telefonnummer ingraverat. Nu har hon på sig det! Skönt, i fall hon skulle springa bort, hrm... Som om det inte redan har hänt då, men vi sprang ikapp henne.

Fotomodellen Daisy

Vilken TUR jag har som har en kompis som är så bra på att fota! Här är några bilder på vår lilla fotomodell Daisy, tagna av Christine Holm.

Erik Tror...

...Att katten är en bebis. Här matar han Daisy med leverpastej på sked. Hon tycker att det är väldans mumsigt.

Med Intresse För Namn

”Vad säger ditt djurs namn om dig?” Så löd en av rubrikerna på Aftonbladets hemsida här om dagen. Jag håller med till fullo, husdjurets namn speglar ägarens personlighet till fullo många gånger. Exempel:

Daisy

• Amerikanskt namn. Avspeglar därför Eriks och min tid i USA, eftersom det var här som vi adopterade henne.
• Betyder prästkrage. Stämmer mycket bra in på min romantiska och flickiga personlighet.
• Namnet andas femtiotal- mitt favoritårtionde. Namnet känns lite ”Old School” och är ett coolt namn på en liten kattjej!

Ser man på hur mycket som låg bakom det namnvalet!

Jag är förövrigt jätteintresserad av ämnet ”namn” (men främst när det kommer till människor då, haha) och har läst ganska mycket om det området. Vilka människor döper sina barn till vad och varför? Vad har namnet för betydelse? Ja, sånt tycker jag är kul.

Moster Petra

Det är jättemysigt att ha syster Petra i samma stad hela sommaren... Lyx! Det tycker Daisy oxå. Petra lever livet till fullo just nu och njuter av en helt ledig sommar, innan sjuksköterskestudierna tar vid igen i höst.

I helgen ska hon och Todd hyra ett hus på stranden i San Diego och förra helgen var de på Todds brors bröllop. I gårkväll chillade hon i ett hus i Hollywood Hills tillsammans med folk som turnerar med The Sounds och No Doubt... Och oj, vad hennes hår har växt förresten! ;)

När Daisy Var Sjuk

Nu när det har gått så lång tid och lilla Daisy är frisk, så kan jag berätta om hur sjuk hon var alldeles i början, när vi precis hade tagit hem henne.

Vi hade inte varit hemma med henne mer än några timmar, när hon började nysa. Nysningarna kom oftare och oftare och till slut nös hon precis hela tiden. Vi märkte snabbt att hon inte var så aktiv som en ettårig katt borde vara. Daisy ville bara vila hela tiden och hon tittade knappt upp när man pinglade med en leksak framför henne. Eftersom vi var helt ovana vad gällde katter, så valde vi att avvakta ett tag för att se om hon skulle krya på sig dagen efter. Tyvärr så mådde hon ännu värre nästa dag istället... Daisy ville inte äta eller leka utan bara sova, sova och sova. Hon låg i mitt knä och höll hela tiden tassen på min arm som att försäkra sig om att jag var där. Vi fick till och med lyfta den lilla stackaren till toaletten ibland...

Vid det här laget så visste vi ju att vi måste ta katten till vetrinären. Vilken start, tänkte vi. Den här dagen var det söndag, så alla djursjukhus i hela Orange var stängda, förutom ett- det allra dyraste och tjusigaste, som alltid har öppet dygnet runt. Yorba Linda Animal Hospital (bilden längst ner) är den renaste och finaste hälsofacilitet som jag har varit på här i USA och nu är alltså Daisy inskriven patient där, haha. (De har oxå djurhotell här, där man kan beställa en svit till sitt husdjur med TV, eftermiddagssnack, webkamera så att man kan titta på djuret på datorn när man är på semester m.m, men det är en annan historia.)

Väl där så sa djurdoktorn att Daisy hade mycket hög feber och att han inte kunde garantera att hon skulle klara sig. Jag blev jätteledsen! Två olika mediciner skrevs ut, som Dasiy sen fick äta morgon och kväll i tre veckors tid. Under den första veckan var vi väldigt oroliga, sen började vi se hur hon sakta började krya på sig... Åååh vilken lättnad. Efter ungefär en månad slutade hon helt att nysa och nu sen en lång tid tillbaka är hon helt återställd, vår lilla kissemiss. :)

Vetrinären sa att ca 60 % av alla katter som adopteras från så kallade "shelters" drabbas av förskylning när de kommer till sitt nya hem. En del klarar sig, andra inte. Vi hade tur, tack och lov!

Sömnig Katt

En dag när jag kom hem från skolan och ropade på katten, så kom hon inte. Jag letade efter henne överallt och till slut kom jag in i sovrummet då den här synen mötte mig... En djuuupt sovande Daisy. Suck, vad söööt :)

Matplats med Stil

Daisys nya, fina matplats! Skålar från IKEA och underlägg från Target.

Katt- Taxi

Katten har fått en transportbur, så rosa och grann!

Pluttinutten

Kolla vilken gullig katt!

Ny Kattsäng

Lillgumman fick en egen kattsäng här om dan... Jag lyckades fånga en bild på den första (och hittills den enda) gången som hon låg där! Gulligull :)

Regnig Lördag

Vi vaknade nu på morgonen av att regnet öste ner utanför. Positiv människa som jag är, ser jag den här dagen som en perfekt "gå på matine- dag", eller en utmärkt "åka och läsa tidningar och fika på Barnes & Nobles- dag". Hur som hellst rör det mig inte i ryggen med spöregn; snarare tvärtom när man vet att man kan ta solsken för givet i stort sätt varenda dag annars.

Tro inte att jag har slut på bilder på Daisy, hihi, nejdå. På den här bilden tror Martina att katten är en liten bebis.

Sötast ♥

Mitt hjärta svämmar över av kärlek till lilla pluttinutt- Daisy. Hur kan man vara så söt??? Lägg märke till hennes fina halsband! ;)
Foto: Christine Holm

Daisy & Jag

Lite fler bilder på Daisy; vår lilla baby, hihi

Låt oss Presentera Daisy

Äntligen känner jag att jag kan visa upp vår nya familjemedlem! Nu är hon frisk och kry och vi är sååå glada och lättade över det.
Låt mig berätta lite om henne, för en liten flicka är det. :)

Vi har valt att ge henne namnet Daisy. Det betyder prästkrage på svenska och är ju bara så gulligt... Hon har redan fått ett ljusrosa halsband med en liten prästkrageberlock. Daisy är ungefär ett år gammal. Hon är en liten och nätt fröken med halvlång brunspräcklig päls. Vi gissar att hon är en blandning mellan bondkatt och main coon. Hon har små tofsar i öronen och en väldigt yvig svans som hon svänger så elegant med när hon går. Ibland påminner hon faktiskt om ett litet lodjur!
När vi tog hem henne från katthemmet, hade hon suttit där i en vecka. De hade fångat in henne då hon vandrat omkring vilsen och hemlös nånstans...
Vi föll snabbt för henne, för hon var så vacker och elegant där hon satt och tittade på oss med sina stora, gröna ögon, från insidan av buren. Vi gick fram för att hälsa och hon sträckte genast ut sin lilla tass i gensvar. Vi bara smälte... Så vi tog in henne i ett rum för att se hur hon skulle bete sig på större ytor. Hon kom och hoppade upp i mitt knä på en gång och då var det ju klart... Daisy skulle följa med oss hem, så var det bara.

Nu har hon bott hos oss i 13 dagar och vi vet att vi aldrig kunde få en bättre katt. Hon är allt vi nånsin önskat i ett djur! Hon hårar knappt trots sin halvlånga päls, visar aldrig en tendens till att bitas eller rivas, är mycket kelig, kommer när man ropar, är lagomt busig och vill mest gosa hela tiden. Men mest av allt är hon så otroligt söööööt!!!!
En liten gudagåva är vad hon är, vår lilla Daisy. ♥
Tack underbara Christine som tog sig tid och fotade henne! Nu blir det till att rama in vår lilla flicka och sätta upp på väggen. :)

Adoption Day!

Efter tio år tillsammans var det inte dags för att skaffa en baby för Erik och Martina; nej- det var dags för en katt! Erik klarade ju allergitestet bra efter att ha haft två katter på prov hos oss en vecka som ni vet, så nu var det bara att köra... ÄNTLIGEN!
Stina kom hem till oss klockan halv tolv på lördagen. Kattokig som hon är, så var detta inget hon tänkte missa. Tillsammans åkte vi till Orange County Animal Care Shelter. Väst om Missisippi, är det USA:s största plats för upphittade djur som letar efter ett nytt hem. Frestelsen har många gånger varit STOR att ta hem en liten kattunge från en djuraffär, (här i USA har dom katter på sånna ställen), men jag har innerst inne alltid vetat att det vore att stödja dålig verksamhet. Erik och jag var i slutändan ändå överens om att skaffar vi en katt så ska det ske från ett så kallat "shelter" (räddningshem).
Det är omöjligt att gå runt på ett på ett sånt ställe och inte bli väldigt berörd, om man har minsta lilla hjärta i kroppen. Antalet hemlösa katter och hundar som sitter i små, små burar- desperata för att få ett nytt hem, tar aldrig slut. En del djur rusar ivrigt fram till gallret när man närmar sig, andra gömmer sig skyggt i hörnet av buren med rädda ögon och verkar helt ha gett upp hopp om livet. Så sorgligt! Ja, vistelsen på djurhemmet var överväldigande och om jag kunde skulle jag ta hem allihopa... Men vi var tvugna att välja ut EN katt som skulle få följa med oss hem och förhoppningsvis leva med oss i femton år. Ni kan tänka er att vi gick runt där ett bra tag bland burarna och tittade på de små liven och läste på informationslapparna... (Så att ni vet är alla djur på räddningshemmet vaccinerade, avmaskade och får ett litet chip inplanterat med ens adress, i fall de skulle komma bort.)
En timme senare var alla papper ifyllda och vi stod där med vår lilla baby i en kartong, redo att åka hem! Vilken underbar känsla av att ha räddat ett djur och att få ge den ett bra liv. Jag fällde såklart några glädjetårar (hello, det är Martina vi pratar om) för det var ett speciellt ögonblick... :)
I morgon får ni veta vad vi valde! ( Är det en kille eller tjej? Vad heter den lilla rackaren?)