This I will rememberwhen the rest of life is through
the finest thing I´ve ever done
is simply loving you
Jag hade ställt alarmet på lurtid klockan 6.30. Det är ett känt faktum att jag är sjukt morgontrött och föredrar att snooza i två timmar. När jag vaknade och läste ”17 juni 2006” på mobilen, flög jag dock upp ur sängen. IDAG SKULLE VI GIFTA OSS! Herregud, det var ju omöjligt att somna om. Jag pussade Erik på kinden och påminde honom om detta, (om han nu skulle ha glömt bort det.) Jag drog gardinen åt sidan och bad av hela mitt hjärta att det skulle vara bra väder. En klarblå himmel med en stark morgonsol värmde utanför- vi kunde inte ha fått en bättre start på dagen. Lycka! Sen tassade jag in i duschen och när jag kom ut igen hade Erik gått upp och dukat fram en lite lyxigare frukostvariant, bestående av brieost (bådas passion i livet) kex, mackor, frukt och cider. Efter det sa vi hejdå för ett tag, för jag skulle tillbringa förmiddagen med tjejerna och han med killarna.
Klockan 9.00 satte jag mig i stolen på Maggans hårsalong på Söder i Gävle, där Anna skulle göra mig vacker i håret. Mina tre systrar Petra, Johanna och Julia var alla med för de skulle vara våra tärnor. Petra, var dagen till ära hemflugen från New York där hon bodde då, för att kunna närvara vid sin storasysters bröllop. Min väninna och makeupartisten Camilla var så klart på plats och likaså en annan kompis; Christine, som hade för uppdrag att filma och fota under hela dagen.
Under hela förmiddagen grejades och donades det, medan jag såg mitt drömhår växa fram. Det var en flamsig och förväntansfull stämning i luften. Om bara några timmar var det dags… Lunchen fick inte glömmas bort och svärmor var snäll och kom med sallad till alla flickor. Jag var en väldigt lugn och sansad blivande brud fram tills det var dags för den sista touchen. När slöjan var fäst och klänningen satt på plats, satte fjärilarna igång att dansa ordentligt i magen. ”Tänk om jag snubblar i kyrkan!” tänkte jag och ”tänk om vi tappar ringarna så att de rullar in under bänkarna! Då måste gästerna börja krypa runt på golvet och leta och så blir det värsta pinsamma avbrottet mitt i alltihopa! Och tänk om”… "Jaja. Lugn nu, Martina," tänkte jag och kände mig i alla fall som en prinsessa, när jag såg mig själv i spegeln. Tjejerna hade gjort ett superbra jobb och det var en fröjd för ögat att se mina vackra systrar, färdigfixade i sina röda, likadana klänningar, med ett leende på läpparna.
Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar