När vi hade kommit fram till kyrkan, fick vi fick hålla till i vaktmästarbostaden för att inte synas för bröllopsgästerna. Där blev det tid för att vila lite och lugna nerverna. Det var lättare sagt än gjort! Här var jag så nervös att jag nästan ångrade vad vi ställt till med. Erik var ganska svettig även han och det berodde inte bara på att det var högsommarvärme ute. Tillsammans med tärnorna, kikade vi bakom gardinen och såg gästerna anlända till kyrkan, en efter en- alla uppklädda till tänderna. Pirrigt, pirrigt! Min bror Jeff och Eriks bror Marcus skötte sina plikter med att välkomna gästerna samt dela ut vigselprogram på kyrktrappan. De var så stiliga! När klockan var två minuter i fyra, sa prästen att det var dags för Erik och Marcus att ställa sig framme vid altaret. Strax därefter, började kyrkklockorna ringa. Jag lyfte den tunga kjolen och sprang med mina systrar i släptåg runt kyrkan. Det var en MYCKET speciell känsla. Till det högtidliga ljudet av klockornas spel, tänkte jag ”precis NU är det dags”! ”Tänk att kyrkklockorna ringer för Erik och mig!”
Min bror mötte oss på trappan och vi gick in i den fullsatta kyrkan till tonerna av Wagners bröllopsmarch. Först gick Julia och ste röda rosblad, sen Johanna, sen Petra. Jag gick med min bror Jeff vid min sida till altaret och sist gick prästen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar