Möhippa, Del 2

...Efter detta gocartspektakel var det dags för alla tjejer att hoppa in i en minibuss som dom hade lånat dagen till ära för att vi alla skulle kunna åka tillsammans därifrån. Fotografen Tobbe körde. Mina vänner känner mig och de hade till och med gjort i ordning frukost åt mig som jag fick äta i bilen, om jag möjligtvis hade hoppat över det på morgonen. =) Vid det här laget hade de också tryckt på en tiara med slöja på mitt huvud (av modell barnavdelningen på H & M).
Vi närmade oss Högskolan i Gävle. ”Nu ska du hålla tal i aulan på engelska för studenterna som tar sommarkurser” sa nån. Blodet frös till is i mina ådror. Vilken skräck! Det kan inte vara sant, sa jag och det var det inte heller. Vi skulle bara ta lite fina gruppkort i de gröna omgivningarna runtom.
Det var då, runt klockan 12.30 som den första alkoholhaltiga drycken togs fram. Flickorna hällde upp cider i min pokal och förklarade att nu skulle jag snällt gå en tipspromenad för mig själv på Hälsans stig. Temat för frågorna var: ”Hur väl känner du dina vänner?” Inte en droppe fick vara kvar i pokalen när jag kom fram till sista frågan, hotade dom.

När jag till slut tog mig i mål, satt de där allesammans i Boulongersparken, i gassande solsken på filtar och välkomnade mig med ännu mer champagne och jordgubbar. Det var så fantastiskt gulligt genomtänkt alltihopa. Jag menar- lägg märke till de röda fastknutna rosbladen på glasen, till exempel! My gosh!
Det var nu dags för lunch och de hade med sig Georgesallad till alla (från haket där vi ALLTID lunchar). Vi pratade och skvallrade och skrattade och hade det underbart. Efter maten var avslutad, kom den första fruktade Jägermeistern fram. För allas upplysning så avskyr jag den drycken, men vi dricker den alltid på alla fester med skräckblandad förtjusning... Något som mina vänner har snappat upp och tycker är ofantligt roligt när jag ska dricka den lilla giftdrycken, för jag grimaserar så. De tycker att jag är en riktig vekling. Jag hann precis sätta i mig den sista droppen Jäger när jag såg fem stiliga ungkarlar i svart kostym komma gåendes i fjärran. ”Men vilka tjusiga killar”, sa jag. ”Men studenten var ju igår? Nämen shit! Dom kommer hitåt! Gode gud vad ska nu hända då...”
En efter en kom ungkarlarna fram till mig och kysste min hand och gav mig en röd ros. Jag skrattade hysteriskt hela tiden för att jag var så överraskad och nervös. Sen förklarade CH att mitt uppdrag var nu att leta reda på nästa Jägermeister som var gömd på någon av killarna. Jag kan säga så här: min show bidrog till många skratt på både för tjejerna på filten och för parkens övriga sommarfirare...

Fortsättning följer!

GRATTIS Jolle!

I dag tar min underbara lillasyster Johanna studenten. Ett stort GRATTIS till dig! Vi tänker på dig här borta och hoppas att du har en fantastisk dag!

Möhippa, Del 1

Är detta en bröllopsblogg? Det kan man verkligen tro för tillfället, men svaret är NEJ! Det här är en blogg om Eriks och Martinas vardagsliv i Kalifornien.
Men snart firar dom treårig bröllopsdag tillsammans och därför bjuds det här på lite nostalgi sen deras bröllop för tre år sen och allt som hör där till... Nu har vi kommit fram till MÖHIPPAN!

Lördagen den 10 juni 2006 anordnade mina närmsta vänner hemma i Gävle en möhippa för mig. Det var en av de bästa dagar jag nånsin har haft och jag älskar er alla som bidrog till att göra denna dag till ett minne för livet.

Vi hade varit hemma i Sverige i tio dagar. Det var lördag och en vecka återstod till det stundande bröllopet. När jag vaknade den lördagsmorgonen var jag nervös. Anledning ett: Jag visste att klockan tio samma förmiddag skulle grabbarna komma och kidnappa Erik, som låg bredvid mig i sängen och sussade oskyldigt och sött. Anledning två: Jag hade starka misstankar om att även jag låg i riskzonen för att utsättas för något utöver min vetskap denna soliga sommardag. Jag anser inte att mina misstankar var tagna ur det blå, för mina väninnor som jag träffar titt som tätt, var alla MYCKET upptagna denna helg och kunde absolut INTE ses. Hehe. OK!
Jag gjorde mig i ordning och åkte till mamma, eftersom jag lovat att ”vara barnvakt” klockan tio. Jag tänkte ”är mamma inblandad i det här så är hon värd en Oscar för sin skådespelartalang.” När jag steg in i hennes hall så hade jag ärligt talat förväntat mig att hela ligan med alla brudar skulle stå där och skrika ”surprise”! Men det var tomt i hallen och det enda ljud som hördes var ett lågt surr från TV: n i vardagsrummet. Jag smög in där för att se om gänget satt i soffan och gömde sig. Men där satt bara lillasyster Julia i sin morgonrock. Mamma kom och sa hej och meddelade att hon skulle åka strax. "Julia och jag kunde äta ris och kycklinggryta", sa hon, ”och sen kan ni ju kolla på Narnia.”

Mmmm. Jaha... Jag slog mig ner bredvid lillasyster Julia och besvikelsen var faktiskt total. Jag skulle inte få någon Möhippa! All denna nervositet i onödan! Vad dum jag kände mig.
Jag hann sitta där i exakt fem minuter, sen plingade det på dörren. Mamma öppnade och jag hörde en mansröst som ekade i trappuppgången: ”Jag söker Martina.” Aaaaah! Mitt hjärta stannade. Vad var nu detta? Innan jag visste ordet av, befann sig en ung man i skinnställ framför mig i vardagsrummet. ”Vi ska ut och åka lite hoj du och jag”, sa han och levererade en väska med skinnkläder till mig också. Jag fick även ett inslaget paket med en t-shirt i, där det stod: ”Ms soon to be Mrs” på framsidan och på baksidan stod det: ”Ugly- no longer available”. (För er som inte vet, så är Ugly ett av mina smickrande smeknamn. Lång historia by the way...) Jag fick även en fin rulle hopknuten med ett sidenband. Där stod det: ”Ta på dig ett par jeans och det som ligger i väskan. Ta med en mindre ryggsäck med bekväma skor, underkläder och en tröja. Du har femton minuter på dig. Killen väntar.”
Det var bara att göra vad som stod där på lappen, sen brummade vi iväg. Killen frågade om jag hade åkt motorcykel förut. ”Eh, en gång”, svarade jag och klamrade mig fast så hårt vid killen som jag förmådde. Vi svischade fram på riks 80 så fort att jag trodde att huvudet skulle ramla av. Det var spännande, för jag kunde för mitt liv inte begripa vart vi var på väg. Men snart så körde vi in på Rörbergs gocart mitt i skogen. När jag såg mina älskade vänner CH, Camilla, Paula, Malin, Marie, Christine F och Cissi komma springandes emot mig på ett töntigt led, vinkandes med handen och alla i likadana upptryckta rosa t-shirtar dagen till ära, kunde jag inte låta bli att böla. När jag såg att syster Johanna och lillebror Jeffs flickvän Kim också var med, bölade jag ännu mer. Jag blev så otroligt rörd! Vilket engagemang!
Anyway, vi fick på oss dräkterna och jag skulle ha en knallgul skapelse på mig så att alla kunde ”jaga kycklingen”.
Att åka gocart tyckte jag var en skärrande upplevelse först och jag tog det mycket lugnt i svängarna. Man vill väl inte komma att dö på sin egen möhippa heller! Nej, usch, det vore väl för tragiskt. Min feghet gjorde så att jag kom sist av alla i den första tävlingen. Av någon anledning så kände jag mig betydligt djärvare vid tävling nummer två och jag körde så att det nästan sprutade gnistor om däcken. Jag slog mitt gamla resultat med sjutton sekunder! Alla skrattade och tyckte att det var vansinnigt roligt, för det tar ju ungefär sjutton sekunder att komma runt banan. Well, well… jag vann i alla fall en jättefin pokal! Den första i mitt liv!

Fortsättning följer!

Ännu fler Detaljer

Jag köpte Ralph Laurens Romance som min bröllopsparfym och den är min favoritdoft än idag. Underkläder blev det från Victorias Secret och längst ner ser ni mina bröllopsskor från Davids Bridal.

Something Blue

Something old, something new, something borrowed, something blue... Den här söta näsduken med Bride inbroderat i ljusblått, kunde Martina absolut inte motstå. Den tänkte jag linda runt buketten och på så vis ha dolt i handen, i fall man skulle brista ut i värsta gråtattacken där framme i kyrkan... man vet ju aldrig hur man reagerar i sånna stora ögonblick :)
Ja, näsduken fick stå för det blåa, klänningen för det nya, ett armband lånade jag av en kompis och jag antar att löshåret jag satte i fick representera det gamla, haha. Det är ju äkta hår från nån annan, hur konstigt det låter...

Alla Små Detaljer

Inbjudningarna var nu utskickade, kyrka och festlokal var bokade och klara, klänning och ringar var inköpta. Nu var det dags att koncentrera sig på detaljerna! På det här planet var det lätt att gå överstyr... Det finns så oändligt mycket fina bröllopsgrejer i butiker och på internet, att en blivande brud omöjligt kan motstå att inhandla allt hon ser... Här är det viktigt att tänka över budgeten en gång till och kanske prioritera vad som är viktigast. Det är även viktigt att påminna sig själv om vad man har för tema, (om man har ett) för det är lätt att överväldigas av allt fint och därför är det lätt att glömma bort vad som faktiskt skulle passa in och inte...
När vi först bestämde att vi skulle gifta oss så satte vi en budget på si och så många kronor. Bröllopet slutade på det DUBBLA. En aning oekonomiskt kan tyckas, men under planeringens gång så dök det upp många saker som jag bara MÅSTE ha... :) Man gifter sig bara en gång och vi (läs jag) ville ha precis det jag önskade! I slutändan var det värt varenda krona att vara NÖJD med den stora dagen.

På bilderna ser ni lite olika grejs som jag köpte här borta och tog med mig hem till Sverige till bröllopet. Jag köpte röda rosblad i tyg i MASSOR (minst det dubbla av vad som syns här). Jag köpte vita och silvriga askar som det stod LOVE på till samtliga gäster, som skulle stå vid sidan om tallriken under middagen. Till askarna behövdes en massa godis och jag valde ut mintpastiller i form av hjärtan där det med röd text stod weddingrelaterade ord. En vit gästbok i siden med rött fint band fick oxå följa med hem och likaså två enorma burkar med röda redvines; som är typiskt amerikanskt godis. Det var ett medvetet val att hela bröllopet skulle vara en mix mellan svenskt och amerikanskt. Vi ville helt enkelt ta det bästa från våra två favoritländer!

Inbjudningarna

Nu var det dags att skriva gästlista. Hur många skulle vi bjuda? Efter lite dividerande kom vi till slut fram till att bjuda 90 stycken. Det är ett litet bröllop i amerikanska mått och ett ganska stort för att vara i svenska mått. Vi hade ordnat så att inbjudningarna dök ner i gästernas brevlådor samma dag som vår förlovningsannons stod i den lokala dagstidningen där hemma. Resultat: dubbel bröllopsyra!
Gästerna hade ju inte vetat ett dugg om vad som var på gång förrän nu! Jättekul :)
Vi ville absolut använda Tobbes fina monogram som framsida på inbjudningarna. Ett vackert vitt band med två ringar omslöt korten och när man öppnade dem så trillade små röda rosblad ur. Alla inbjudningskort var HANDGJORDA och postade av min kära väninna Christine Holm, som vi invigde ganska tidigt i bröllopsplanerna eftersom jag gärna ville ha henne som min lilla bröllopsassistent... Vilket jobb du gjorde Christine!

Monogram

Jag ville så gärna ha ett fint monogram till bröllopet, av våra initialer; E & M. Vilken TUR då att vi kände/ känner en superproffsig grafisk designer; Tobias Ivarsson och att han ville ställa upp och göra ett monogram till oss... Det blev perfekt!

Kärlek & Röda Rosor

...Bestämde vi som tema för vårat kommade bröllop, med inslag av silver och vitt :) Ett väldigt klassiskt färgval men oxå en av de vackraste färgkombinationerna för bröllop enligt mig. Det var bra att bestämma färgtemat alldeles i början så att man kunde utgå från det i allt från inbjudningar till bordsdukning... (Men alla är ju förstås inte lika freaky som jag med att allt ska matcha och det är ju inget man MÅSTE göra :)

Vid det här laget hade vi kommit fram till att vi skulle gifta oss i Strömsbro kyrka. För er som inte vet, är Strömsbro ett idylliskt, grönt litet område i Gävle med en genomrinnande å, gamla vackra hus och en vacker vitmålad kyrka mitt i samhället. Här har jag haft flera av mina skolavslutningar så det kändes verkligen så hemma och rätt som det kunde göra för mig. Lördagen den 17 juni blev datumet och vi valde att ha den efterföljande festen på Hillegården- en vacker gammal faluröd byggnad på landet, några kilometer ifrån kyrkan. (Notera hur väl kyrka såsom festlokal stämmer överens med färvalet ;)
Hemma i Sverige visste fortfarande ingen någonting, förutom våra familjer då...

Ringarna

Efter att brudklänningen var inhandlad så var det dags att koncentrera sig på nästa detalj- ringarna. Eller rättare sagt- DIAMANTER. ;) Nånting sa mig att detta inte skulle gå lika smidigt som klänningen... Jag var helt insnöad på att ha en ring i vitt guld med diamanter. Här i USA är det en oskriven regel att killen "ska" spendera tre till fyra månadslöner på ringen. Craaaazy... Och lite annorlunda motför Sverige. Ja, en vräkig sten hade jag mycket väl kunnat tänka mig, men det passade inte vår bröllopsbudget. Jag var oxå helt inne på att bara ha EN ring istället för två, eftersom jag är sparsam med smycken. (Nu i efterhand vill jag ha två, :) men hey; det kommer väl anniversaries ;) Jag visste INGET om diamanter innan det blev aktuellt att kolla runt och jag blev förvånad över vilken hel vetenskap de förtjusande stenarna verkligen är... Men efter att ha frågat ut juvelare och pluggat på internet, så lärde jag mig till slut mer än väl vad folk dillar om, när saker som "clarity" och "color" kommer på tal. Jag hittade efter många turer en väldigt enkel och vacker ring i platinum (ser ut som vitt guld men är faktiskt tjusigare) med tio stycken små princess diamanter (smyckesspråk för fyrkantiga) på rad, som jag kände passade mig perfekt.
Sen stötte vi faktiskt på ett litet dilemma. Jag var ju helt inne på vitt guld ( eller platinum) medan Erik ville bära en gammal släktring i rött guld. En väldigt fin tradition tyckte jag, men oj vad svårt jag hade till en början med att ringarna inte skulle matcha varandra... Ingen av oss ville ge vika på den punkten, hihi, så då kompromissade vi och har inte ångrat oss sen dess. Jag bär idag alltså min vita platinumring och Erik bär en ring i rött guld som hans mormors pappa bar som vigselring en gång i tiden. Och tänka sig; han hette faktiskt oxå Erik! Charmigt va?

Klänningen

Ja, var börjar man i en bröllopsplanering? 1000 saker ska fixas och man måste ta tag i nån ände... Jag bestämde mig för att börja med BRUDKLÄNNINGEN! Vi hade ju ynka tre månader på oss att fixa allt och man visste ju aldrig om klänningen skulle behöva justeras och grejas, så på den fronten ville jag känna mig lugn med tid. Jag ringde upp min allra första kompis här borta i USA; Mia! Jag frågade om hon ville vara mitt smakråd under dagen och det ville hon mer än gärna- hurra! Vi åkte till Davids Bridal, där jag hade bokat tid. Det var inte annat än att det pirrade i magen, när jag satt och förklarade för personalen vad jag var ute efter. Jag visste att jag ville ha nånting prinsesslikt, vackert och kritvitt, men absolut inget krimskrams och tjafs. Personalen gick lydigt iväg för att samla ihop några modeller efter mina önskemål.
Detta är en stor händelse i många flickors liv! Snyft... Hrm, vart var jag nu... Jo, jag blev tilldelad en expedit som skulle passa upp på mig en och en halv timme. Hey, this is America! :) Sen skulle det mätas och härjas. Jag lät dem hållas! Eftersom både Mia och jag var så spralliga, så skrattade vi nästan hela tiden. Det var jättekul! Runt omkring mig hade jag tio andra brudar som provade maränger. Tärnor i färgglada klänningar sprang runt överallt och vi var båda överens om att detta var som att kliva rakt i i en amerikansk romantisk komedi.
Jag måste säga att den första gången som man ser sig själv i den vita skruden, är en speciell känsla... Den allra första klänningen som jag provade på, var "The One". Det visste jag på en gång. Nu efteråt, har jag fått höra att det är en klassiker, att man oftast tar den man provar först! Men eftersom jag var väl medveten om att tillfällen som dessa i livet inte direkt växer på träd, så låtsades jag som att jag inte var säker och provade sex stycken till!

Jag hittade ett enda kort på Mia och mig tillsammans och det är när vi står i kön till en bergodalbana på Six Flags magic Montain, haha... Jag saknar dig, Mia! Hoppas vi får tillfälle att ses igen inom en inte alltför lång tid ! :)

Bröllopsplanering

Erik hade ställt frågan och jag hade sagt ja. Nu väntade en massa planering...
När man ska till att gifta sig är det inte några få val man ställs inför. Nej, det är många kan jag tala om! Till exempel:

* Vill vi ha Sverigebröllop/ utomlandsbröllop?
* Ett stort bröllop/ litet bröllop?
* Vilken tid på året/ vilka datum har vi tänkt oss?
* Hur mycket pengar vill vi lägga på vigsel/fest?
* Vill vi ha ett kyrkbröllop/ borglig vigsel?
* Vill vi ha ett tema och i så fall vad?
* Vilken ton vill vi att bröllopet ska ha?
* Hur formellt ska bröllopet vara?
* Behöver vi ta hjälp av folk?
* Vad ska vi prioritera?
* Vilken musik ska vi ha? Liveband/DJ?
* Vilken mat ska vi ha? Buffe/ Servering?

Ja, en hel del beslut var det att ta, men ni som känner mig väl förstår att jag bara njöt i fulla drag av den här lilla fasen. Att planera bröllop är helt fantastiskt roligt! Om man har en lite större vigsel och fest så är väl det normala att förbereda allt under ungefär ett års tid för att man inte ska stressa ihjäl sig... Vi gjorde det på tre månader. Visst blev det stressigt frammåt slutet, men det gick!
Om du går i bröllopstankar, rekommenderar jag verkligen att bli medlem på brollopstorget.se; en mötesplats för alla blivande brudar där man kan få svar på och frossa i precis allt som har med bröllop att göra. :)