Man brukar säga att allting har sin tid. Nu känner jag att min blogg har gjort sitt. Ni har under lång tid kunnat läsa om mitt liv här i Kalifornien, likt en öppen bok. Men trots att jag har delat med mig av mina äventyr och erfarenheter, och alltid varit personlig- så har jag aldrig varit privat. Det är nämligen en stor skillnad mellan dom två orden. När hela världen har möjlighet att kika in i ens liv så tycker jag det har varit väldigt viktigt att dra en gräns för vad man väljer att dela med sig av och inte. Det har varit hemskt roligt att skriva och lägga upp bilder här, och så himla praktiskt oxå; för alla nära och kära har ju på ett jättebra sätt kunnat hänga med oss på ett hörn. Men nu känner jag mig som sagt klar med den här biten och vill tacka alla er som har kikat in här med jämna mellanrum- en del av er till och med varje dag! Stoor kram till Er alla! Framtiden är ett oskrivet blad och jag lämnar er med några vackra och tänkvärda ord.
Dröm om morgondagen, Minns gårdagen, Lev idag!
Martina
Hemma igen efter ett härligt veckoslut i Stockholm med mamma. Vi bodde på hotell Kung Karl vid Stureplan. Det hela var lite roligt, för vi gick ifrån att ha nåt litet pytterum mot en innegård, till att få ett av de bästa rum som hotellet hade att erbjuda. (Se mamma med drottningposen på balkongen!) Allt på grund av att jag gick ner till receptionen och krävde ett annat rum "för min mamma är klaustrofobisk", som jag sa, hihi. På lördagen åkte vi till årets största inredningsmässa. Där blev jag så inspirerad att jag höll på svimma på plats. Men redan efter tre timmar så var man helt slut av alla intryck och färger och former, så då åkte vi in till stan igen och satte oss på en italiensk restaurang där vi åt pasta och drack rödvin. Sånna här tillfällen växer inte på träd när man bor i olika kontinenter, så jag njöt av varje sekund tillsammans med mami.
